ÄÄÄÄntligen har tavlorna fått sitt motiv!

Jag är såååååå glad och lättad! Tavlorna har äntligen fått sina motiv och det gick bra!

Hahaha asså, jag höll på att tappa hoppet två timmar in i min session i sreenverkstaden på kulturhuset. Då stod jag nämligen där i verkstaden och ALLT hade gått åt helvete! Tre ramar jag gjort i ordning hade belysts för kort tid och fotoemulsionen hade släppt. Ja men det var bara till att tvätta ramarna, ta tre nya och börja från början. Jag försökte låtsas som att jag inte hade bränt två timmar i onödan och försöka hålla mig lugn och hoppet uppe. Jag kan ju inte neka att jag hade känslor som sa att ”idag är en dålig dag, allt kommer gå skit”. Men på något sätt kände jag ändå att ”det här måste ske idag, jag har redan väntat för länge” så jag körde på med något extremt lugn när jag utförde de olika momenten, även om jag kände en väldig stress inombords. Jag visste inte om tiden att utföra allt skulle räcka till nu när två timmar redan var brända.

Jag visste också från de tre första failen att den här gången skulle jag behöva vänta längre mellan momenten så att tavlorna helt säkert skulle vara klara när jag skulle gå på nästa moment, i all denna inner stress fann jag min räddande ängel! Killen som jobbade i kaffet skulle precis stänga när jag kom dit och sa ”du kan få kaffet som är kvar, det skall ju bara slängas annars!” Åh han räddade min kväll!

De tre ramarna blev någorlunda bra den andra gången, tillräckligt för att jag skulle kunna tejpa på vissa ställen och därmed rädda motivet. Good enough!

Det var ganska tjock färg de hade på kulturhuset, inte sådan jag var van vid, så trotts noga förberedelser så blev trycket ojämnt och syntes inte alls på vissa ställen. Tanken var genast ”oh crap, tavlan är förstörd” men sedan tänkte jag att varför inte försöka sätta tillbaka ramen på exakt samma ställe och trycka om, om den redan är förstörd så kan en ju lika väl testa! Det funkade!

 

Allt flöt på relativt bra ända tills det plötsligt började tjuta högt i hela huset, då var det något i det andra gänget som hade hållit till i huset som satte på larmet när de gick, för att de inte visste att jag var där helt enkelt. Jag rusade och stängde av det, nu var jag helt SJÄLV i huset! Mitt logiska jag säger att det är lugnt, inget kan hända men mitt andra jag som har vart rädd för stora, tomma, mörka hus i hela livet sa något helt annat. Jag fick ett stress påslag till och städade snabbt men noggrant ända tills jag kunde andas ut när jag stod utanför huset och kunde gå mot T-banan.

Annonser

Författare: Garnmumriken

Hallå! Välkommen till min blogg! Just nu pluggar jag en Textilkurs på Universitetet i Umeå så min blogg kommer med stor sannolikhet handla en del om den, vad vi gör där, framsteg och bakslag. I vanliga fall (om en kan säga så) handlar bloggen mer om garn och stickning, men visst är det kul när en får bredda perspektiven! jag önskar dig trevlig och nördig läsning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s