Gotlandsfår

Hej och välkomna alla läsare, idag kommer en rätt deppig text om får. Jag brukar vara glad när jag skriver om får, det står ofta så mycket fint. Men inte idag, det jag hittade om Gotlandsfåret var fan bara deppigt! Men jag skriver om fårrasen ändå, det är ändå spännande att se hur olika Gutefåret och Gotlandsfåret har blivit trotts att de har samma bakrund… Tänk hur människan kan påverka djur ändå. Ja, som ni kanske förstår har gotlandsfåret blivit avlad till att bli det ”perfekta kött-djuret” som skall passa bra i produktion.
 

Gotlandsfåret härstammar från det ”gotländska utegångsfåret” som såklart har sitt ursprung på Gotland. Som jag skrev om förra veckan så härstammar Gutefåret och Gotlandsfåret från samma stam, men på 1900-talet så separerade de på dessa får och delade in dem i två grupper, de med horn var en grupp och de grå fåren utan horn blev en annan grupp. De utan horn som var grå kallas idag för gotlandsfår. 

Gotlandsfåret har till och med blivit ett internationellt får, numera kan en hitta denna ras i Sverige, Norge, Danmark, England och på nya Zeeland. Det är såklart många fårägare som uppskattar rasens rörlighet och goda förmåga att utnyttja varierande betesmarker. Fåret är helt klart lämpligt för nordisk landskapsvård.

På gotland kallas får för lamm och dess ungar för lammungar. Fåren är livliga utan att vara skygga och de blir lätt tama. När fåren är på betning är de ofta rätt utspridda, mer än vad andra raser brukar vara.

Förr kunde Gotlandsfåren ha en massa olika färger och olika typer utav ull i olika längder med mera, men så är det inte riktigt längre, de liknar alla varandra rätt mycket nu för tiden. De har alla en grå färg med svarta huvuden och ben, vita tecken kan dock förekomma. Lammen föds svarta, men de ljusnar över sommaren och blir i olika grå nyanser. Till rasens absoluta särdrag hör den fantastiska lockiga och glansiga ullen. Den utvecklas snabbt, redan vid 4-5 månaders ålder har de en så vacker päls. Deras päls använd främst för hantverk, inredning och beklädnad.

Det som eftersträvas på Gotlandsfåren är en ren och klar färgnyans, ljusgrå till mörkgrå, jämt utbrett. Jämn lock över hela djuret, ca 10-15mm stor med en tredimensionell karaktär och ett glansigt och silkigt pälshår. 
Gotlandsfåren är numera ett offer för vår köttindustri. Och det är otroligt deppigt att skriva om kraven på ett djur, istället för att jobba med naturen/djuren och göra saker för rasens egna karaktär. Det här är det motsatta, här ställer de väldigt tydliga krav på vad ett får får vara och inte vara, det gör mig förbannad. Det ställs säkert krav på hur ett djur skall vara när det handlar om ull industrin också… men för mig känns det lite mildare, det handlar inte om att få djuret att växa så snabbt som möjligt för att sedan döda det. Det handlar om att djuret skall må bra för att på det viset få en fin ull, för mig handlar det mer om att ta hand om sina djur och jobba med djuren.

Det står i texten att ”För att lammen ska bli slaktmogna under hösten kompletteras betet ofta med vallåterväxt eller annat tillskottsfoder under senare delen av uppfödningstiden”.

”Köttet från Gotlandslammen håller hög kvalitet. Det är mört och smakligt och brukar hävda sig väl i smaktester med kött från olika fårraser.”

”Goda modersegenskaper, hög fruktsamhet och lågt underhållsbehov uppskattas i korsningsprogram med gotlandsfår som moderras. De bästa tackorna bör dock användas för fortsatt avel inom rasen. Tackor med sämre pälsegenskaper kan däremot vara lämpliga för korsning med baggar av utpräglad köttras.”

Jag har inte brytt mig om att försköna denna delen av texten, jag har bara klippt in det som ändå känns ok att ha med. Jag har suttit och kokat lite grann under tiden jag skrivit om den här rasen, så jag skiter i Avelsmålen, då kokar jag nog över. Som sagt, jag tycker inte att djur passar in i ett ”rullbandsystem”  eller i en produktion, blir sur när människan ändå försöker se djur som en ”produkt” istället för vad dom egentligen är…. 

images-6

Då var det slut med pinan för idag, jag känner verkligen med den här rasen, vart jag än hittat min fakta (idag var det på tre olika sidor) har det bara stått om krav på djuret, och jag tycker mig ha antytt en negativ klang i texterna, blandat med kraven och att alla sidorna har sett dessa djur som en handelsvara eller en produkt. Jag kommer försöka passa mig för att skriva om köttdjur igen.

Gutefår

Äntligen är det dags att ta sig ann flera andra raser av får! Vi har här med klarat oss igenom alla Allmogefår raserna, puuh, det var många det. Nu är det dags att ta sig an Gutefåret, och så småningom Gotlandsfåret.

När jag började leta efter fakta om Gutefåret hamnade jag direkt på Gutefårets förenings hemsida, det är där jag har hittat den allra största andelen fakta till denna text, det är helt fantastiskt att det finns en hel förening för Gutefåret, om jag skall vara helt ärlig så finns det faktiskt två… den andra heter Gutefårakademin. Det måste vara engagerade fårägare som älskar sina får. Det ges ut en tidning av föreningen med jämna mellanrum, tycker att föreningen verkar vara väldigt gemytlig!

Runt 1920 ville de ta reda på fåren på Gotland som hade jämngrå, krullig ull och var kulliga (alltså utan horn), de kallades sedan för Gotlandsfår. Som tur var så började de i samma veva samla in de återstående få behornade lantsarfåren som hade den ursprungliga ulltypen, denna grupp blev grunden till vad vi idag kallar Gutefår.

Likt andra svenska gamla lantrasfår vet ingen hur fåren har blivit påverkade av domesticering, och avelsurval i sin allmänhet är okänt. 1940 vet vi att det inte fanns så många djur alls, dessa var med stor sannolikhet påverkade av andra fårraser. Gutefåret tros inte ha blivit så påverkad alls utav denna blandning med andra raser. Bevarande arbetet från denna tid har ökat stammen och idag har vi en stor och stark stam Gutefår.

Det finns en rätt rolig förklaring till hur namnet gutefår kom till, det känns som snudden till ett Göteborgsskämt, här kommer det! Hos de nordiska kortsvansade lantrasfåren förekommer det både kulliga och behornade baggar och tackor. De har setts som en ras och de har kallats utegångsfår, det namnet kom med tiden att syfta på enbart de dominerande pälsfåren. För att skilja den behornade varianten kom namnet behornade gotländska utegångsfår till, men det är ett långt och osmidigt namn på en fåras. år 1974 introducerades namnet Gutefår, som i sig har flera betydelser, det är för det första en sammandragning av det tidigare namnet och namnet har även betydelsen ”den på gotland hemmahörande”. Gotlänningarna själva använder dock ofta ordet Hornlambi för att benämna rasen.

Gutefårets fäll består av bottenull, täckhår och märghår. ullen är rak eller vågig och fällen är alltid mycket tät. de äldre djuren får grövre ull ofta fylld med märghår som en viktig funktion för fällens slitstarka och värmehållande förmåga. lammens ull är däremot mjuk och len. Huvud, öron. ben och svans saknar i regel ull och är istället täckta av korta och raka såkallade stickelhår, ofta med rödgula hår mot en ljus eller mörk botten. manhår med varierande färg förekommer hos både tackor och baggar, men såklart i högre grad hos baggarna.

Ullens färg kan variera väldigt mycket, den kan vara allt mellan svart över hela gråskalan till vit, och ibland förekommer även inslag av bruna nyanser. De vita fåren har ibland större eller mindre rödgula fläckar i fällen. Byte av ull är hårt årstidsbunden och sker på försommaren, då den gamla fällen blir ”undergrodd” genom att den nya fällen lyfter den gamla från kroppen. Det går faktiskt att ”dra” av ullen på många djur vid denna tiden, det kallas Lödjning. vissa får fäller all sin ull på detta sättet på kort tid, medan andra har en mer utdragen och fläckvis ullfällning. (Det ser väldigt roligt ut med fläckvis fällning tycker jag, har sett det några få gånger, det ser nästan ut som att djuren har fått en sjukdom).

I övrigt är fåren resliga, lättrörliga och hårt flockbundna. Flockens ledare är som regen en äldre och erfaren tacka. De har som regel enkel lammning, är goda mödrar och visar ofta starka skyddsbeteenden.  Gutefåren producerar ull i olika kvaliteter, och hållbara skinn. ullen är utmärkt till hantverksändamål såsom tovning, framställning av tyg eller plädar. beredda skinn har god isolerande och värmande förmåga.

imagesimages-5images-2

Åsenfår

Nu har vi kommit fram till den allra sista allmoge rasen! Nästa vecka tar jag nya tag och skrivet om Gotlandsfåret. Det skall bli kul att gå vidare i den långa listan av får som finns, jag tänker mig att jag börjar lokalt och sedan vidgar vyerna, till slut kanske jag äntligen kommer fram till får som en har hört talas om. Det här med allmogefår är helt nytt för mig, men det har vart trevligt att skriva om dem!

Nu till Åsenfåren! Det är den största gruppen av får från dalarna, och de är från bys Åsen som ligger i Älvdalens socken. Älvdalen är som många andra byar jag skrivit om väldigt liten, men denna byn vet jag någonting om… Det finns mycket svensk traditionell folkmusik bevarad från byn, och enligt en man jag känner så fanns förr en enda lyktstolpe i byn, och den hade en strömbrytare.

Det var framför allt tre gårdar som under många år bevarade Åsenfåret, dels TyskMargit Allringer, dels syskonen SprittAnders och Helny. Dessa tre gårdar hade alla fädbod i Floj där deras flockar huserade tillsammans under somrarna. Tackorna hade sina lamm med sig och baggarna skiljdes inte ifrån tackorna förrän man återkommit till bygden efter sommarens fäbodliv. Betäckningen var då redan avklarad och de sparade sällan baggarna över vintern. Vintertid hölls fåren inomhus i små trånga ladugårdar och fick hålla tillgodo med ”sämre och näringsfattigare hö än korna och hästarna men bättre än getterna”. Lamningen skedde hemma i Åsen men om en bagge av någon anledning sparades blev det ofta lamm på fäboden nästa år igen, eftersom tackorna blir brunstiga snart efter lamningen.

Lammen föds i allmänhet svarta eller viltfärgade, ofta med vita tecken och inslag av brunt. Dem ljusnar oftast allt eftersom med åldern och därför varierar färgerna mycket i en flock med individer i olika åldrar från svart och grått till vitt. Baggarna kan få mycket stora horn men även kulliga baggar förekommer. Tackorna är kulliga men hornknappar och små horn kan förekomma. vad som utmärker dessa får är att de har sina goda modersegenskaper, sin härdighet och om en tillbringar mycket tid tillsammans med dem kan de bli väldigt tillgivna.

Ullen varierar mycket, dels från individ till individ men även på ett och samma djur. Ullen kan vara av blankaste rya till finaste vadmalsull. Den är mycket lättarbetad och passar bra att spinna och tova. Svansen är kort och ibland kal.

 

Tabakstorpsfår

Nu har vi nästan nått slutet på allmogefårs- racet, efter Tabacktorpsfåret som jag skall skriva om idag har jag Åsenfåret kvar. Sedan tänkte jag skriva lite om Gutefåret och Gotlandsfåret, sedan får vi se vart det bär hän.

Tabacktorpsfåren är värmlänningarnas allmogefår, det var de som var mest vanliga där och även de som fanns på var enda gård i Ekshärad. de fick sitt namn efter en gård som hette Tabacktorp. Fåren är väldigt små, de är mindre än vad Dalapälsfåren och Roslagsfåren är. De första baggarna är kulliga, det kan dock förekomma baggar med horn. De flesta fåren har en speciell ansiktsprofil, de har ofta lite pannlugg. Deras öron är små och svansarna och relativt korta och ullfria.

Förr i tiden lammade fåren inomhus mitt i vintern. På sommaren släpptes tackorna tillsammans med lammen lösa i skogen, när de togs in var betäckningen redan avklarad, slumpvis av de egna bagglammen.

De har kvar en gammal egenskap från de gamla skogsfåren som är ganska vanlig för allmogefåren och det är att de är vaksamma och skygga mot främlingar, men tama mot sina ägare.

Fåren har vad man minns varit vita, men de senaste åren har några enstaka svarta lamm fötts. De har sparats och på så vis har andelen färgade får ökat och är i nuläget runt 10%. En ska inte stäva efter att öka variationen i färger utan rasen ska bevaras med ungefär den andelen en har, precis som en strävar efter att ha variation bland behornade och kulliga baggar.

Eftersom Tabakstorpsfåren är ”de där fåren som alltid funnits på gården” så vet vi väldigt lite om hur de såg ut förr i tiden, studerar en gamla skrifter så står det väldigt lite eller snarare ingenting alls om hur de såg ut, bara hur många får som huserade på gården. Deras utseende var inte så viktigt att skriva om, eftersom de bara var de ”vanliga fåren”, men förhoppningsvis så finns här ett bra exempel på hur de såg ut, det finns inga belägg för att det har vart ovanligt med vita får förr i tiden.

Tabakstorpsfår

Svärdsjöfår

Nu kommer vi till en ytterligare allmogeras! Det är Svärdsjöfåret som har sitt ursprung i Svärdsjö i Dalarna. I början av 1050-talet hade alla gårdar i byn och grannbyn Bengtsheden just denna typ av får. På somrarna hölls de tillsammans på samma fäbod. Deras ull kallas ibland för ”tyskull” som är knollrig, smårutig, mycket mjuk och finfibrig. Den passar väldigt bra till olika sorters finare handarbete.

De är oftast vist med mörka fläckar i ansiktet och på öronen, men även svarta får med vita tecken förekommer. Deras svansar är korta, spetsiga och ullfria. Vanligtvis är både tackorna och baggen kulliga, men det kan ibland förekoma att baggen får små horn. Färgade får och baggar med horn gallras tydligen alltid bort, det vet jag inte varför en gör.

Svärdsjöfåren är som många andra riktiga lagspelare, de har en utpräglad flockkänsla och de är effektiva och duktiga betesdjur. Flockkänslan kan en härleda till tiden då de var på fädbodarna (vilket visserligen fortfarande finns idag, och där kan en säkert hitta många svärdsjöfår) då de hade stor nytta av flocken. Nu gör denna egenskap dem till bra hushållsfår.

 

Roslagsfår

Roslagsfåren återupptäcktes i början av 1990-talet när Nils Dahlbeck och Lars Englund reste runt i Sverige för att hitta färgade ryafår och behornade baggar.

Roslagsfåren var förr extremt vanliga i Roslagen, varje gård som hade får hade den här rasen och de hölls ofta på sommarbete på holmarna i skärgården. Precis som på många andra ställen i Sverige under 1900-talet bytte många fårägare ut sina svenska allmogefår mot andra raser som ansågs vara mer produktiva och ”ändamålsenliga” och till slut fanns det bara en besättning Rosenlagsfår kvar, hos Maj och Henry Jansson på Raggarön i norra Roslagen.

Roslagsfårets ull är av ryatyp med långa eller lockiga täckhår och underull. Oftast är ansiktet eller svansen inte ulltäck, visserligen kan det förekomma att svansen har ull. Ullen är av varierande kvalitet och deras ull lämpar sig mindre för tovning då den inte krymper utan behåller sin ursprungliga struktur, istället är det vanligt att en använder ullen efter husbehov. De spann och vävde, stockade och nålband allt från strumpor, vantar och övriga kläder till segeltyg med mera.

Fåren är vita, svarta med större eller mindre vita tecken eller svartvitfläckiga. Det förekommer även lamm som föds rödbruna eller rödbrunfläckiga, men denna färg bleks till gräddvit när ullen växer ut. Baggarna har horn som oftast är stora och vida, tackorna är kulliga. Roslagsfår är små nätta djur med smala ben, Roslagsfåren är Sveriges minsta fåras. Som de flesta andra allmogefår kan tackorna lamma året runt och får oftast ett lamm, ibland två. Trillingar är oerhört ovanligt.

Djuren blir lätt väldigt tillgivna och tama och de är även väldigt härdiga. Dem är rörliga, duktiga betesdjur och äter gärna sly. Med sin nätta storlek är fåren lätta att hantera vid klippning och förflyttning.

roslagstacka  roslagslamm

Gestrikefår

Mörtebo, Lingbo och Järbo är ursprungliga hemorter för Gestrikefåren som även de tillhör allmogefåren.

De blir ofta mycket tama och keliga, och skönt är att både tackorna och baggarna ofta är lätta att hantera. De är mycket duktiga på att beta sly och passar utmärkt till bland- och skogsarbete.

Färgen hos Gärstrikefår får kan variera mycket och de är ofta fläckiga eller brokiga. en del lamm föds svarta, andra brunaktiga eller vita och ibland bleks färgen med stigande ålder. Jag gillar att både tackorna och baggarna har horn, baggarna har visserligen större horn, men det känns absolut som att Gestrikefåren är med oss kvinnor genom den feministiska vinden!

De har en kort svans som ofta är ullfri hos äldre djur. Ullen på den övriga kroppen är varierande med övervägande gobelängull eller ull av ryatyp, med vågiga täckhår och tät bottenull.

gestrikelamm gestriketacka